Nu är en tid bokad och den långa resan har börjat. Kommer förmodligen bli en lång,känslosam,jobbig och påfrestande resa. Men i slutändan av denna resa kommer det vara värt varenda sekund och helt jävla underbart.

Det är lite läskigt nu när man verkligen är igång och vet vad som ska ske. Men som sagt så kommer det vara värt varenda sekund när/om det går vägen. Så nu hoppas vi att allt går bra.

Av nån anledning så sitter jag med tårar i ögonen. Varför vet jag inte. Rädsla? Lycka? Nervositet?

För att "fira" att vi nu är igång med detta så gick jag på hemvägen förbi Valvet och köpte med mig en sallad hem.

Så nu ska jag avnjuta den och sen städa lite här hemma.